Månader av avhållsamhet

Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.


fredag 27 april 2012

Beau Travail av Claire Denis


Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

Källa: Importfilm

Claire Denis


Claire Denis utbildade sig på den franska filmskolan La Fémis och arbetade därefter dels med egna kortfilmsprojekt och dels som regiassistent åt Wim Wenders och Jim Jarmusch. I en rolig intervju i det franska kulturmagasinet Sofa säger hon, apropå samarbetet med Wenders och kontrasten till det konforma filmskolelivet:

”I discovered a very different form of production: there wasn’t on the one hand the screenplay, the budget, the choice of actors, the music… Everything was absolutely connected and deep down that’s what I was looking for. To also have the time to drive, drive, drive whilst listening to music, and dreaming up the screenplay which was being modified day by day by calling Sam Shepard. It was something indescribable for a little French girl.”

Resultatet av denna amerikanska bilkörning blev kanske inte helt oväntat Paris, Texas. Själv debuterade hon 1988 med Chocolat, en delvis biografisk film om koloniala maktstrukturer i Västafrika och en ung vit flickas relation till familjens svarta tjänare. Denis spenderade från det att hon var två månader långa perioder i Kamerun, Somalia, Djibouti och Burkina Faso vilket är platser hon gärna återkommer till i sina filmer. Märk väl att det framförallt ett vitt kolonialt perspektiv på Afrika vi möter i hennes filmer.

Denis arbetar gärna med sitt eget ”dreamteam” och genom inspelningen av Jim Jarmusch Night on Earth kom hon i kontakt med två skådespelare som skulle komma att bli oerhört viktiga för hennes filmskapande. Det är de två som i filmen möts en natt i en taxi i Paris - Isaach De Bankolé och Béatrice Dalle. De har sedan återkommit i flera av hennes filmer. Andra som återkommer är klipparen Nelly Quettier och kanske framförallt fotografen Agnès Godard. De möttes i samband med inspelningen av Wim Wenders Himmel över Berlin och har inte slutat att samarbeta sedan dess.

Ett annat återkommande tema i Denis filmer är den moderna klasskildringen. Här skildras Paris som en plats där västafrikanska och litauiska gästarbetare hankar sig fram genom låglönearbeten som pizzabagare, tunnelbaneförare, gatumusiker och stripdansare. 

Claire Denis senaste film 35 shots of Rum är enligt mig hennes kanske absolut bästa film. Det är en skildring av en ensamstående pappas kärleksfulla relation till sin dotter som är på väg in i vuxenlivet. Den utspelar sig i en utpräglad fransk arbetarklassmiljö, i en typisk parisisk multietnisk banlieue, långt ifrån de tjusiga borgerliga miljöer vi är vana att se i de franska filmer som kommer på bio i Sverige. 35 shots of Rum fick heller aldrig svensk distribution. Trots att den, i den inflytelserika brittiska tidningen Sight and Sound, listades som en av årets bästa filmer 2009. Jag kommer hursom utan tvivel att återkomma till Claire Denis framöver på bloggen.

Till salu!


Senast jag köpte film på nätet lyckades leverantören skicka dubletter till mig och ta betalt för dessa. Det är nu stört omöjligt att reklamera filmerna. Men kanske är det så att någon där ute skulle vara intresserad av att äga dessa fantastiska filmpärlor? Tusenskönor av Vera Chytilová (160kr) och Beau Travail av Claire Denis (70kr). Just  de upplagor ni ser här vid sidan av. Maila mig isåfall på wandabendjelloul@hotmail.com OBS! Porto tillkommer.

torsdag 26 april 2012

Veckans feministiska filmvecka

Återigen är det så att vi ser en vecka utan att en enda film av en kvinnlig filmskapare går upp på bio!

LÖRDAG 

Sylvia - Drama av Christine Jeffs, TV4 kl. 23.50 
Tonårsliv - Komedi av Sara Sugarman, kanal 5 kl. 18.15

TISDAG 
In the Cut - Drama av Jane Campion, TV4 kl. 00.15

TORSDAG 
Caramel - Drama av Nadine Labaki, SVT2 kl. 22.15

fredag 20 april 2012

Kulturnyheterna uppmärksammar min fråga om relevansproblemet med Cannes

Kulturnyheterna uppmärksammar min fråga om relevansproblemet med Cannes. Hur hade vi reagerat om de bara valt ut 21 franska filmer att tävla om Palm D´Or? Det bara blev så iår, de franska filmerna var liksom bäst...

http://svt.se/2.27170/1.2777360/mannen_som_tavlar_i_cannes

torsdag 19 april 2012

Celia av Ann Turner


Om jag säger ”coming of age” så säger du kanske: Nej, inte en sån där film med 15 killar i äppelknyckarbyxor som kör en ficktralla när de smyger på en stor tant som opåkallat leker med sina enorma bröst! Okej, men om jag säger såhär då: Det här är en australiensisk ”coming of age” om mordiska skolflickor i välstrukna sjömanskostymer, ulliga kaniner och amfibiska hämnarmonster? Ja, då kanske jag lyckas fånga din uppmärksamhet iallafall.

9 -åriga Celia har precis förlorat sin mormor och hemsöks nattetid av slemmiga monster. Det är sommarlov och hennes högsta önskan är att få en alldeles egen kanin. Men Celias pappa anser att kaniner är skadedjur och förhåller sig kallsinnig till sin dotters heta husdjurslängtan. Han förhåller sig förövrigt kallsinnig till det mesta som rör Celia. Så när den betydligt mer liberala och känsliga trebarnsfamiljen Tanners flyttar in i grannhuset går Celia totalt upp i deras familj. Där blir hon sedd som en individ och får utlopp för sin sorg efter mormodern. De vuxna blir en efterlängtad fristad och barnen utgör snart kärnan i hennes nya gäng. Ett gäng som inleder en vild och alltmer avancerad lek med en rivaliserande grupp barn i området. I de vuxnas frånvaro eskalerar lekarna, blir allt våldsammare för att tillslut gå helt över styr.

Celia börjar en aning svajigt. Replikerna sitter på tvären. Skådespelarna rör sig obekvämt över de välansade gräsmattorna. Specialeffekterna känns daterade.
Jag hinner börja känna mig lite besvärad. Men det är bara precis alldeles i början. Det får mig nästan att tro att den spelats in kronologiskt. Om så är fallet så har Turner snabbt blivit varm i kläderna, för bara en halvtimme senare har filmen bokstavligen brottat ner mig. En total fallseger. För den här filmen är så egensinnig att jag faktiskt aldrig sett något liknande. Vad är det jag ser? En konventionell 50 - talsskildring? En B-skräckis? Ett drama? En coming of age? En hämnarrulle? Vad spelar det överhuvudtaget för roll, när det är så här bra? 

Det här är en film om barns begreppsvärld, deras fantasi och hur de uppfattar oss vuxna och världen runt omkring sig. Och som en röd tråd genom berättelsen går skildringen av barns fascination, dragning och behov av att utforska det mörka och skrämmande.
Celia läser samma läskiga bok – om och om och om igen. Berättelsens monster hemsöker hennes drömmar och fyller de mörka hörnen i hennes flickrum. Men det är en drog hon inte kan motstå. Hon är beroende och måste läsa om boken. Berättelserna, precis som de våldsamma lekarna, fyller en viktig funktion för barnen. Det får dem att bearbeta sina rädslor, sin dödsångest och vuxenvärldens obegripligheter. 

Barnens lekar börjar som något ur en Kalle Blomkvistbok. Två rivaliserande gäng , en trofé – en japansk teatermask, som erövras och återerövras. Men leken eskalerar, får sina egna spelregler och logik. Blodseder ingås, hämnd utkrävs och snart utmynnar lekarna i voodooriter, slagsmål, djurplågeri och mord.

Karaktären Celia är en av de starkaste flickkaraktärer jag sett på film. Hon går hela filmen igenom med högt huvud, är den självklara ledaren för sitt gäng och ber bokstavligen Gud att dra åt skogen. De monster som hemsöker hennes drömmar och flickrum om nätterna skrämmer henne visserligen men övervinner henne aldrig. Hennes upptåg leder till flera uppsträckningar. Det är fantastiskt att se hur hon möter varje tillrättavisning från vuxenvärlden med ett triumferande leende: Du har visserligen makten att bestraffa mig men min tanke är fri.

Det finns här också en mycket fin berättelse om ett barns gränslösa kärlek till ett husdjur som helt kan mäta sig med filmhistoriens mest storslagna kärleksepos. Relationen mellan en flicka och hennes kanin är ömsint och starkt skildrad. Därför var det helt logiskt att jag, för första gången sedan Den långa flykten, grät som ett barn när en filmkanin for illa.

Man brukar tala om ett kompromisslöst barnperspektiv. Det är Celia man menar. Obrottsligt och tills döden skiljer oss åt.

Ann Turners genombrott jämfördes av många kritiker med både Flugornas Herre och De 400 Slagen. Hon har förrutom Celia gjort Hammers Over the Anvil (1993), Dallas Doll (1994) och Irresistible (2006).

Källa: Import DVD

Kommande feministiska filmvecka


Detta är kommande veckas filmutbud. Om du har basutbudet tv-kanaler så är detta en riktigt eländig vecka. Av de 39 filmerna som visas på SVT1, SVT2, Tv3, Tv4, kanal 5 och tv11 är bara 1 gjord av en kvinna. Därför har jag plockat ut några russin ur filmkanalskakan. Och om du inte har tillgång till de här kanalerna kan du ju alltid gå på bio eller hyra en film.

 

FREDAG  

Slåss för livet - Drama av Valérie Donzelli. Biopremiär.

K-19: The widowmaker - Ubåtsaction av Katheryn Bigelow. Viasat Film Action kl. 10.00

Somewhere - Drama av Sofia Coppola, CANAL+Emotion kl. 13.15

Engelen - Drama av Margreth Olin, CANAL+ First kl. 14.00

Amelia - Drama av Mira Nair, Viasat Film Drama kl.19:10

Pippa Lees hemliga liv - Drama av Rebecca Miller, Silver HD kl. 20.00

 

LÖRDAG 

Fyra år till - Komedi av Tova Magnusson-Norling kl. 07:00 Viasat Film Nordic.

 

SÖNDAG 

But Im a Cheerleader - Komedi av Jamie Babbit. Babbithar tidigare regisserat riktigt bra tv-serier som Gilmour Girls aoch The L word. Tv 11 kl. 03.00 

 

MÅNDAG 

Broderier- Drama av E´leónore Faucher, Silver kl. 11.15

 

ONSDAG 

Me and you and everyone we know - Dramakomedi av Miranda July, Silver HD kl. 08.00

#prataomdet - Cannes - en herrklubb för inbördes beundran


Cannes påminner alltmer om en reaktionär brittisk herrklubb där den manliga filmeliten ryggdunkar varandra iklädda rökrockar vid den öppna brasan i väntan på att kaffeflickorna ska anlända med avecen. Men annars är det naturligtvis kvinnofritt. Och muggigt, inrökt och bakåtsträvande. Trots det uppfattas denna tillställning av omvärlden och media som årets mest allmängiltiga filmiska angelägenhet.

Även för mig har Cannes varit årets mest avgörande filmhändelse och de filmer som visas där har jag sedan ägnat resten av året åt att "se ikapp". Lite stalking av hemsidan. När ska de lägga upp info om Abdellatif Kechiche senaste film? Varför vann inte Kaurismäki? Ni fattar, ett lite osunt förhållningssätt till en festival man inte skall besöka. Men Cannes är verkligen en högtidsstund för dem som älskar film med konstnärliga ambitioner och är framförallt den europeiska filmens bastion. Den filmkulturella institution som ensam håller den amerikanska kommersialismen stången och fortfarande kan bjuda sin publik på rent och skärt auteurskap. Här presenteras filmens creme de la creme och Cannes är fortfarande ohotad som den absolut viktigaste filmfestivalen i världen. 

Och så samtidigt en herrklubb utan motstycke. För med den pondus och trovärdighet festivalen har är det så beklämmande att de i år inte lyckats hitta en enda kvinnlig regissör vars film de ansett värdig att få tävla om den prestigefulla Palm D´Or. Och att det sedan bara är en enda kvinna genom festivalens historia som vunnit priset, australiensiska Jane Campion, är ju tragiskt.

År 2007 fyllde filmfestivalen i Cannes 60 år. För att fira det inbjöds de mest betydande regissörerna genom Cannes historia att delta i tillblivelsen av novellfilmen To each his own cinema. En i det här fallet så talande titel. Till höger ser ni de regissörer som bjöds in att medverka. Här hade man alltså chansen, när man valde regissörer helt fritt, att ställa det hela till rätta men valde att återigen ut endast en kvinnlig regissör.

I dessa sammanhang brukar man använda sig av en filmisk snuttefilt och åberopa ordet "kvalitet". Det vill säga att man inte ser till kön utan filmernas kvalitet när man gör sitt urval. Men det är en lögn, det finns många bra filmer av kvinnor som skulle platsat bland de nominerade. Man valde bara annorlunda och lyckades på det sättet återigen premiera filmer av män. De senaste åren har festivalen iallafall haft anständigheten att nominera kvinnliga filmare och sedan valt bort deras filmer i slutskedet, men allltså inte i år. Vissa menar att detta speglar verklighetens mansominerade utbud. Men den sorgliga nominerings-fördelningen 22 - 0 är inte en rättvis bild av verkligheten. Det ser faktiskt betydligt bättre ut än så.

Men tillbaka till den där eleganta herrklubben för inbördes beundran. Jag har alltså i alla dessa år svalt idén om att detta skulle vara den största filmhändelsen under ett kalenderår. En tillställning där män helt naturligt ses som potenta potentiella vinnare medan kvinnor reduceras till leende kuttersmycken inbjudna för att smycka röda mattan.

Men med årets obefintliga könsfördelning går ridån för Cannes slutligen ner för mig. Det hela är bortom all rimlighet och jag tänker att jag vill dumpa Cannes på det absolut fegaste sätt man kan göra. Bara behandla tillställningen som luft. Inte svara när han ringer. Inte nämna hans namn. För det är slut mellan oss.

Killar kan i Cannes

Asså, det kommer bli så fett. Alla kommer vara där: Wes, Jacques, Leos, David, Lee, Andrew, Matteo, Michael, John, Hong Sang,  Im, Abbas, Ken, Cristian, Yousry, Jeff, Alain, Carlos, Walter, Ulrich och Thomas. Men kommer inte Gittan, Barbro eller Anki? Nä, de får inte vara med och tävla i år. 
21 filmer är med i Cannes tävlingssektion 2012. Ingen gjord av en kvinna.

måndag 16 april 2012

Svar från SVT:s långfilmsinköpare

Här kommer Agneta Permans, SVT:s ansvarige för långfilmsinköp, svar på den önskelista som jag tillsammans med Rättviseförmedlingen sammanställde och som överlämnades till henne förra veckan. Nedanför hittar ni önskelistan med Agnetas kommentarer i rött.

-----


Hej Wanda, Malin och alla som tipsat via Rättviseförmedlingen!
Statistiken för mars och april över andelen regissörer som inte är män i SVTs långfilmsutbud var inte särskilt upplyftande. Jag kan berätta ett det blir något bättre i maj när det kommer att vara minst fem (och det var planerat redan innan Wanda skrev sitt första inlägg - jag lovar). I sommar ska vi ha en serie med några av Jane Campions filmer.

Hjälp behöver man alltid men för att visa att det kanske inte är fullt så illa som det verkar så har jag tagit den tipslista som jag fick av er och markerat filmer som redan visats eller är inköpta och kommer att visas. I det här fallet vill jag också påpeka att jag inte ansvarar för dokumentärer så de är överhoppade. SVT är oftast sist att visa långfilmer och ibland kan det ta drygt två år från en svensk biopremiär pga alla s.k. fönster som filmen passerar, vilket ger en viss tröghet. I de svenska filmer som SVT är med och samproducerar är det en jämnare fördelning men det tar ett tag innan de syns i rutan. Inom en relativt snar framtid kommer Apflickorna, Till det som är vackert, Simon och ekarna, Kyss mig, Tysta leken, Hämnden, Kronjuvelerna, Svinalängorna, Fyra år till m.fl.


En annan anledning till att det är en skevhet i balansen är att vi fortfarande köper in film och tv-serier i större paket från en eller två amerikanska studior och där är den manliga dominansen stor. När jag köper film från lokala distributörer så är möjligheterna bättre.  I det senaste lokala köpet jag gjort ingår tio titlar, fem av dessa är Järnladyn,  Where do we go now, Nawals hemlighet, Hysteria och Cairo Time.
Jag hade gärna velat ha The kids are all right på SVT men den köptes av en annan kanal, vi kan inte välja allt vad vi vill.


Tänkte också tipsa tillbaka: Lynne Shelton:  Humpday och Your sister's sister (den senare inköpt) och Hanna Sköld: Nasty Old People, som vi visat.


Min kvittering av listan är bifogad. Med reservation för att ytterligare någon film redan är visad på SVT, en del var inte helt nya.


Med vänlig hälsningar
Agneta
---------
   
     ÖNSKELISTA



  • Akerman Chantal - Det bor en fransk kvinna i min lägenhet
  • Arnold Andrea - Fish Tank inköpt, Red Road visad, Wuthering Heights
  • Arzner Dorothy - Working Girls
  • Aschan Lisa – Apflickorna kommer
  • August Pernilla – Svinalängorna kommer
  • Babbit Jamie - Itty Bitty Titty Committee
  • Barrymore Drew - Whip it kommer
  • Belfrage Lisa & Gustavsson Marianne - Alla vilda  Dokumentär
  • Bergström Helena - Se upp för dårarna ligger hos annan kanal
  • Bertucelli Julie - Breven från Otar
  • Bier Susanne – Bröder visad, Älskar dig för evigt visad  Hämnden kommer
  • Bier Gabriella - Love during Wartime Dokumentär
  • Bigelow Kathryn - Strange Days visad, Hurt Locker visad
  • Bird Antonia - Ravenous
  • Blanck Åsa - Vikarien, Bedragaren Dokumentär
  • Blom Maria – Masjävlar visad, Nina Frisk visad
  • Bondarchuk Natalya - Bambi's mother
  • Borden Lizzie – Love Crimes
  • Bruni Tedeschi Valeria - Det är lättare för en kamel..., Skådespelerskor
  • Brunius Pauline - Falska Greta, Ryggskott
  • Campion Jane – Pianot kommer, En ängel vid mitt bord kommer
  • Caro Niki - North Country annan kanal
  • Cassavetes Zoe - Broken English
  • Cavani Liliana – Nattportiern visad
  • Cederstam Ewa - Våga minnas Dokumentär
  • Chadha Gurinder - Skruva den som Beckham visad
  • Cholodenko Lisa - The Kids Are All Right ligger hos annan kanl
  • Chytilová Věra - Pleasant moments
  • Coixet Isabel - Mitt liv utan mig
  • Coppola Sofia - Virgin Suicides visad, Lost in translation visad
  • Corsini Catherine – Leaving visad
  • Dabis Cherien – Amreeka visad
  • Dash Julie- The Rosa Parks Story 
  • Delpy Julie - 2 dagar i Paris visad , 2 dagar i New York
  • Denis Claire - White Material visad, 35 Shots of Rum
  • Donzelli Valérie - Slåss för livet
  • Dulac Germaine - Princesse Mandane
  • Dunye Cheryl - Stranger Inside
  • Edwards Susanna - Keillers park visad, Fackklubb 459 Dokumentär
  • Einhorn Lena - Ninas resa visad
  • Ekman Marie Louise – Barnförbjudet visad
  • Engberg Mia - Dirty Diaries, 165 Hässelby dokumentär
  • Ephron Nora - Sömnlös i Seattle visad, Youve got mail visad
  • Fabik Teresa – Prinsessa ligger hos annan kanal, Hip hip hora! hos annan kanal
  • Fagerström-Olsson Agneta – Seppan visad
  • Ferreira Barbosa Laurence - Normal People Are Nothing Exceptional
  • Fischer Christensen Pernille - En såpa 
  • Fletcher Anne - 27 Dresses hos annan kanal
  • Fontaine Anne - How I killed my father
  • Foster Jodie - Little Man Tate visad
  • Fox Jennifer - Confessions of a Free Woman
  • Fujiwara Kei – Ido
  • Gogoberidze Lana – Valzi Pechoraze
  • Gomez Sara - De cierta manera
  • Gorris Marleen - Mrs Dalloway
  • Granik Debra - Winters Bone kommer
  • Gustavsson Ylva – Förortsungar annan kanal
  • Guy-Blaché Alice - Falling Leaves
  • Hadzihalilovic Lucile - Innocence
  • Hardwicke Catherine – Twilight  visad, Thirteen annan kanal
  • Harron Mary - American Psycho visad, I shot Andy Warhol
  • Hausner Jessica – Hotel visad , Miraklet i Lourdes visad
  • Hedenius Nina - Gubben i stugan Dokumentär
  • Hoffman-Uddgren Anna - Fadren, Blott en dröm
  • Humle Kristina - Krama mig kommer
  • Hunt Courtney - Frozen River visad
  • Huntgeburth Hermine - Den vita masajen
  • Jaoui Agnés - I andras ögon visad, Se mig visad
  • Jeffs Christine – Sylvia visad
  • Jenkins Patty – Monster annan kanal
  • Johnsen Sara – Vinterkyss visad
  • July Miranda - Me and You and Everyone We Know visad
  • K Olsen Annette - Danska små olyckor visad  Lille soldat kommer
  • Kaplan Nelly - Plaisir d'amour
  • Kawase Naomi - In Between Days
  • Keining Alexandra-Therese - Kyss mig  kommer
  • Kilani Leila - Sur la planche
  • Koppel Lena – Rallybrudar visad, Bombay Dreams visad
  • Kusama Karyn - Girlfight
  • Labaki Nadine – Caramel visad
  • Lambert Mary - Jurtjyrkogården
  • Langseth Lisa - Till det som är vackert kommer
  • Lemhagen Ella - Drömprinsen -Filmen om Em annan kanal, Kronjuvelerna kommer i långfilmsversion också
  • Lindblom Gunnel - Sanna kvinnor visad
  • Link Caroline – Ingenstans i Afrika visad
  • Llosa Claudia - Faustas pärlor
  • Lloyd Phyllida - Järnladyn, kommer Mamma mia! kommer
  • Loden Barbara - Wanda
  • Longinotto Kim - Sisters in Law, Divorce Iranian Style Dokumentär
  • Lupino Ida - Hard, fast and beautiful
  • Magnusson-Norling Tova - Fröken Sverige visad, Fyra år till kommer
  • Makhmalbaf Hana - Budda föll av skam
  • Makhmalbaf Samira - Two legged horse
  • Maïwenn – Polis kommer
  • Marshall Penny – Tjejligan visad, Big, Cinderella Man
  • Mehta Deepa - Fire
  • Merlet Agnès – Dorothy
  • Mészáros Márta - A temetetlen halott
  • Miller Rebecca - The private lives of Pippa Lee kommer
  • Muasya Vibeke - Kidnappet
  • Murat Lucia - Brave New Land
  • Muratova Kira – Dva v odnom
  • Nadda Ruba - Cairo Time kommer
  • Nair Mira - Monsunbröllop, Salaam Bombay visad
  • Najjar Najwa - Granatäpplen och Myrrah
  • Neant Falk Cecilia - Du ska nog se att det går över Dokumentär
  • Neshat Shirin - Women without men visad
  • Nordlund Solveig - Comédia infantil visad
  • Nycander Maud - Nunnan, Fotografen från Riga Dokuemntär
  • Ohlin Lisa - Veranda för en tenor visad, Simon och ekarna kommer
  • Ohlin Margret - Ängeln
  • Olofson Christina - Hannah med H, Happy End
  • Osten Suzanne - Bröderna Mozart visad, Besvärliga människor visad
  • Peirce Kimberly - Boys don’t cry
  • Puenzo Lucía – Fiskpojken visad, XXY
  • Persson Sarvestani Nahid - Prostitution bakom slöjan, Drottningen och jag Dokumentär
  • Pollak Mimi - Rätten att älska
  • Potter Sally – Orlando visad
  • Ramsey Lynne - Morvern Callar, Vi måste tala om Kevin hos annan kanal
  • Reichardt Kelly - Meeks Cutoff
  • Rex Jytte - Isolde
  • Scherfig Lone - An Education kommer, En dag annan kanal
  • Shepitko Larissa – Starkare än döden
  • Varda Agnés - Flickorna i Rochefort, Cléo från 5 till 7 visad
  • Zbanic Jasmina - Grbavica
  • Zetterling Mai - Älskande par kommer, Amorosa visad

lördag 14 april 2012

Jag har alltd tyckt att skåningar är väldigt intelligenta

Under påskhelgen uppmärksammade Helsingborgs Dagblad min granskning om det mansdominerade långfilmsutbudet i SVT :





torsdag 12 april 2012

The Countess - Julie Delpy


Du kan se detta som vilken gotisk vampyrfilm som helst. Eller så kan du se det som ett indignerat feministiskt drama om ett medeltida justitiemord.

Den ungerska grevinnan Elizabeth Báthory är en av rikets mäktigaste kvinnor. Som änka till greve Nadasky har hon ärvt en stor förmögenhet, ett slott och enorma jordegendomar. Tack vare sin fallenhet för affärer har hon dessutom förvaltat sin förmögenhet så väl att konungen och själva statskassan snart står i skuld till henne. Men när unga kvinnor börjar försvinna kring slottet sprider sig ryktet om den fåfänga grevinnans jakt efter evigt liv och oskulders blod…

Jag skall säga med det samma att detta är en ganska konventionell genrefilm. Den innehåller alltså allt det man kan förvänta sig av en vampyrfilm i form av bleka oskulder, gotiska kreationer, nattlig älskog i vida linneskjortor, avlägset belägna slott och en rad skådespelare med odefinierbar östeuropeisk brytning. Vid det här laget har ju skådespelaren Daniel Brühl blivit något av en "posterboy" för så kallad europudding. Detta är heller inget undantag. Den innehåller en rad, företrädelsevis tyska skådespelare, men också William Hurt och Julie Delpy som grevinnan Báthory.

Som genrefilm är den också oklanderlig. Den ser bra ut, kostymerna är intagande och berättelsen är effektivt berättad. Den är ganska konventionell och mainstream. Men då ska man komma ihåg att Julie Delpy både skrivit och regisserat (och gjort musiken och spelar huvudrollen) den här filmen. Hon är uppenbarligen väldigt angelägen om att få berätta just den här historien. Hon har något mer på hjärtat än att bara få berätta en saga. För under det där lite banala utanpåverket är det tydligt att hon har en helt annan agenda. Hon vill ställa oss frågan: Vem skriver egentligen historien?

Det är många som idag, såhär i efterhand, försöker komma tillrätta med den bristfälliga historieskrivningen vad gäller kvinnor. Genom brev, fotografier och muntliga berättelser försöker man åkalla kvinnor ur historien. Elizabeth Báthory var kvinnan som slutade sina dagar inmurad i en vägg, berövad alla sina privilegier och egendomar. Hon är idag känd som en av historiens värsta seriemördare. Delpy ställer oss frågan om Báthory möjligen, i en tid av häxprocesser och intellektuellt mörker, kan ha fallit offer för ett medeltida justitiemord? Kan hon som ensam mäktig kvinna, efter att ha nekat sin blygd i arrangerat äktenskap med sin kusin, blivit utsatt för en komplott? För vem är det som skrivit historien? Männen eller kvinnorna? De mäktiga eller de maktlösa?

Just vampyrgenren känns därför som ett ytterst medvetet val av Delpy. Dess tuktade kvinnliga sexualitet, oskulds- och ungdomskult understryker varför Báthory kan ha upplevts som ett hot av sin samtid. Hon lever ut sina lustar, älskar fel och passionerat, vägrar anpassa sig och rätta sig i ledet. Och det är därför som den här typen av film gör mest nytta i mainstreamhyllan, rygg i rygg med kyska Twilight. Nu kanske du säger att Delpy faktiskt inte har en aning om ifall det var så att Báthory var oskyldig till alla de där morden. Nä visst, hon bara leker med tanken. Precis som de som tecknat grevinnans livshistoria för eftervärlden – som en av världshistoriens värsta massmördare.

Julie Delpy har tidigare gjort Looking for Jimmy (2002), 2 Dagar i Paris (2007), Le Skylab (2011), The Right Profile (2012). Hennes 2 dagar i N.Y går upp på svenska biografer i höst.

Kommande feministiska filmvecka

Okej, här är din feministiska filmvecka.
Det är trevligt nog väldigt många komedier!

FREDAG  
För dig naken- dokumentär av Sara Broos. Biopremiär.
Friends with kids - komedi av Jennifer Westfeldt. Biopremiär.
Last Night - komedi av Massy Tadjedin släpps som hyrfilm.

LÖRDAG
Konserten i Sandy Bottom. Komedi av Daisy von Scherler Mayer. TV3 kl.10.45
Linas Kvällsbok av Hella Joof. Ungdomsfilm,
kanal 5 kl. 11.05
John Tucker must die. Komedi av Betty Thomas.
TV4 kl. 21.30

MÅNDAG
In the Cut av Jane Campion. Kanal 11 kl. 02.20

ONSDAG
Hysteria av Tanya Wexler om vibratorns uppkomst släpps som hyrfilm.
Den andra bruden. Komedi av Sheree Folkson släpps som hyrfilm.

Hur hittar man de recenserade filmerna?

Eftersom flera undrat hur man får tag i de filmer jag recenserar har jag lägt till källa längst ner i varje recension. De kan se ut på följande sätt:

Källa: Hyrfilm
Källa: Import DVD
Källa: Bio

fredag 6 april 2012

Vad har jag då lärt mig av allt detta?

Det är påskafton, vid midnatt bryts fastan och den årslånga mansfilmsfrossan tar vid.
Det är dags för reflektion och att ställa sig frågan: Vad har jag egentligen lärt mig av detta experiment? Jag menar annat än det uppenbara - Att det var ett genidrag att skriva ett inlägg med namnet Jennifer Lawrence i rubriken för att få trafik till sidan, de oanade fördelarna med gummihandskar och att man inte ger sig på kult-entusiaster ostraffat?

Jag vill börja med att säga att jag fattar att det inte direkt är läge för ett patent på idén om ett mansdominerat filmutbud. Utifrån reaktionerna på min blogg är vi uppenbarligen många som känt att det skavt i biostolarna. Det är hittills inte heller någon som ifrågasatt själva grundtesen. Att fler män än kvinnor får möjlighet att göra film. Men sedan finns det olika idéer om hur man skall förhålla sig till detta faktum. Både som konsument och som kulturell makthavare. Skall man acceptera sakernas tillstånd eller skall man aktivt försöka korrigera obalansen i filmutbudet?

Det intressanta och det som förvånat mig mest under fastan är att det var de kommersiella aktörerna som var beredda att tänka om och tänka nytt. Två av våra största bredbandsuthyrare antog utmaningen och såg till och med över sin filmkatalog för att komplettera den med titlar gjorda av kvinnor. Det i kontrast till de filmkulturella makthavare som till och med hävdat att det är deras uppgift att ge en sann bild av verkligheten. Och att filmutbudet de facto är mansdominerat. Punkt slut.

Jag menar dock att man bör komma tillrätta med den groteska snedfördelningen i filmutbudet och det stora fokuset på filmer av män i media. Ett sätt att göra det skulle vara att sätta upp tydliga mål för en jämnare könsfördelning. Precis som SFI gör när gäller fördelningen av filmstöd. Och att man sedan gör tydliga avstämningar för att se om man uppnått de uppsatta målen. Jag tycker absolut att man kan kvotera utgivning och journalistiskt fokus om utgångspunkten är den groteska ojämlikhet som vi ser i utbudet idag.

Man skulle till exempel kunna se över det linjära berättandet kring film. Man kanske inte måste ägna allt utrymme i tidningen åt fredagens recensioner. Det gör att man är helt i händerna på distributörernas filmval. Istället kanske man skulle uppmärksamma filmkonstnärer från olika tidsepoker, hela konstnärskap och ge DVD utgivningen större utrymme. Luckra upp det lite. Då tror jag kvinnliga filmskapare skulle kunna hävda sig i större utsträckning. Men det räcker ju naturligtvis inte. Man måste ju vilja komma till rätta med problemet också. Och det är ju där det brister. Jag tycker att dessa aktörer borde gå i bräschen för en förändring.

Ett mycket effektivt sätt att tydliggöra frågan är att sätta sig ner och räkna ut de verkliga proportionerna mellan filmer av kvinnor och män. För mig har det i den här processen varit ett ovärderligt verktyg för att förstå vidden av problemet. En tv-kväll visades 118 filmer varav 7 var gjorda av kvinnor, SVT:s långfilmsutbud under två månader bestod av 57 filmer varav 2 var gjorda av kvinnliga filmare. Det lustiga är ju dessutom att jag trodde och till och med hävdade på bloggen att det var en enastående filmvår för kvinnor tills jag räknade på det. En biokväll i Stockholm var bara 10 av 55 filmer gjorda av kvinnor! Ja, ni ser. Det är alltså värt att räkna på det.

Och vad kan man då själv göra om man upplever detta som ett problem? Man behöver ju inte avstå helt som jag har gjort och riskera att missa en massa fantastiska filmer av män men man kan kvotera lite, dvs välja en film av en kvinna, säg varannan gång man ser en film. Och så kan man uppvakta sin lokala biograf eller DVD-uthyrare och be dem ta in specifika filmer. Skriv in till tv-kanalerna eller Cinematek (om det finns i din stad) och önska dig film.

Men åter till frågan. Vad har jag då lärt mig? Jag har lärt mig att utbudet, vare sig det gäller tv, bredband, dvd eller bio är sämre än jag hade trott. Jag har lärt mig att tv är sämst. Jag har lärt mig att det krävs en enorm arbetsinsats och mycket förkunskap för att hitta filmer gjorda av kvinnor. Jag har lärt mig att det går att väcka opinion kring feministiska frågor.
Men inget slit som inte kommer med någon slags belöning. Jag har sett en rad bra filmer som jag tidigare inte hunnit se. Det har varit oerhört roligt att förkovra sig och jag känner att jag har lärt mig en massa på att fasta. Min jakt på film har dessutom resulterat i att jag upprättat kontakt med en feministisk filmpusher. Bara det.

Och till er som ändå ifrågasätter att det spelar någon roll vem som får möjlighet att göra film. Till er vill jag bara säga. Det är ett privilegium att kunna avfärda frågan om kvinnors och mäns ojämlika villkor. Bildmediet är en av vår tids viktigaste kommunikationsformer. Det når oss över klass, köns och etniska barriärer. Det formar oss som människor och hur vi ser på världen runt omkring oss. Bildmediet är ett maktverktyg. Vem som får rätten att berätta sin historia är därför ytterst en demokratifråga. Och det är därför jag tycker det är viktigt med ett varierat filmutbud, med en mångfald av berättelser som representerar den här världen och de människor som befolkar den.

Sist av allt vill jag tacka alla er som följt mina vedermödor under dessa 40 dagar. Jag känner att det är så mycket jag inte hunnit ta upp ännu. Som min absoluta favoritfilmare Claire Denis och Agnes Varda. Det ligger en trave med filmer på byrån och flera filmer är på ingång med posten. Och eftersom jag fått ett så stort gensvar och målet hela tiden varit att skapa ett slags arkiv över filmer gjorda av kvinnor så har jag beslutat mig för att fortsätta. I enlighet med katolsk sed inleder jag härmed feministisk fredagsfasta. Det innebär att du kan gå in på sidan på fredagar eller följa mig på twitter @wandabendjellou för att hålla koll på nya recensioner, artiklar och andra uppdateringar. Så drar vi igång den 40 dagar långa filmfastan nästa år igen. Och då är ni andra förstås med och fastar. 
Nu inleds frossan! Vi hörs på fredag!

Jessica Hausner - Miraklet i Lourdes

Det är långfredag och dags för lite andligt uppbygglig film. Något kargt och strängt som gör att man riktigt kommer i stämning. Och då tänker jag inte på Mel Gibsons obligatoriska påskpisk utan något om möjligt ännu mer lugubert. Vad sägs om något österrikiskt?

Ni vet hur österrikisk film alltid bjuder på ett omisskännligt svårmod med självstympande pianolärare, bondage, ukrainsk trafficking och avancerade lekar med slaktpistol?
Hur många gånger har man inte funderat på vad det är med detta Österrike? Och dessa österrikare? Vadan denna besatthet av att pilla på sårskorpor? Vad är det för ett mörker de bär på under den där intellektuella och belevade fasaden? Ger dessa filmer ett rättvist tvärsnitt av en nations folksjäl eller är det vi som kommit att förvänta oss och efterfråga detta av österrikisk kultur? Perverterade drivkrafter, kittlande dekadens, frostiga relationer och ett underliggade hot om våld. Eller är det kanske bara en slump att Elfride Jelinek, Michael Haneke och Ulrich Siedl alla är från samma land? Jessica Hausners filmiska temperament är besläktat med denna skara. Men hennes röst skiljer samtidigt avsevärt i hennes påtagliga humanism.

Miraklet i Lourdes utspelar sig under en gruppresa till franska Lourdes, nära Pyrenéerna. Med på resan är MS-sjuka och rullstolsburna Christine. De åter-
kommande pilgrimsresorna har kommit att bli en möjlighet att komma ut och träffa människor för den annars så isolerade Christine.  En morgon vaknar hon upp och är helad - hon kan gå. 

Jag har själv besökt pilgrimsorter i Europa och de är en slags grotesk ironi över Bibelns berättelse om månglarna i templet. En skrattspegel. Därför är Hausners val av plats genial för den här berättelsen om gruppdynamik, förtröstan, religiösa hierarkier, hopp och vårt behov av mirakel. För bland allt detta religiösa tingeltangel, dessa babyblå plastkrucifix, självlysande madonnaflaskor och massproducerade muggar med påvebilder som kommit på sniskan så finns det underliggande hoppet om att ett mirakel skall ske. Förväntningarna är höga. Det blir som en drog. Ett spelberoende. Kanske blir det just den här gången, på den här resan som det händer just mig. Och besvikelsen och missunnsamheten som följer när det händer någon annan. Igen.

Det är en disparat grupp människor med på resan. De är unga, pensionärer, handikappade, friska, fromma, likgiltiga men ofta ensamma resenärer. Det är liturgin som håller dem samman. Baden, bikten, bönen. För många är dessa resor det enda chansen att få komma iväg. Runt om resenärerna kretsar en grupp unga, friska volontärer. De är nöjeslystna och flirtar. En grym kontrast mot den lågmälda Christines begränsade liv. Hon iakttar dem men gör inte mycket väsen av sig. De ser henne knappt. Christine och de andra sjuka fungerar framförallt som en projektionsyta för volontärernas godhet, ett bevis för deras storsinthet och fromhet. Hausner ställer frågan om det osjälviska givandet. Finns det?

Christine försöker vid några tillfällen i mötet med prästerna på resan tala om sin frustration över sitt handikapp och sin ensamhet.  Hon får då höra att bara tron kan försätta berg och att det endast är genom förtröstan som livet blir drägligt. Att hon måste acceptera sitt öde och vara tacksam. Men hur resonerar Gud? Kan vem som helst bli helad? Borde det inte vara den mest hängivne? Den som rest flest gånger, lagt ut mest pengar?  Eller är det den sjukaste som vinner? I bakgrunden figurerar en mor med sin cancersjuka dotter. Är ändå inte hon mer värd att helas än Christine? När miraklet väl inträffar rubbas maktbalansen i gruppen och Christines position går från låg till religiös superstar och hon utses till "Bästa pilgrim! "

Den här filmen är gjord med en enastående exakthet. Historien är extremt effektivt berättad. Inte en överflödig replik, inga tradiga transportsträckor, bara precis det absolut nödvändiga.  Bildkompositionen är perfekt. Färgsättningen precis. Regin tillsynes osynlig. Den ger intrycket av att ha klippts i kameran. Att alla tagningar satt direkt och jag skulle bli förvånad om enda ruta ens har träffat golvet i klipprummet. Den är perfekt.

Jessica Hausner har tidigare gjort filmerna Inter-View (1999), Lovely Rita (2001) och Hotel (2004)

Källa: Hyrfilm

onsdag 4 april 2012

Kvinnors rätt att göra dålig film

Ishtar av Elaine May anses vara en av filmhistoriens sämsta filmer. Det är en komedi som utspelar i Marocko med både Warren Beatty och Dustin Hoffman i huvudrollerna. Elaine May hade tidigare gjort Himlen kan vänta (1978) som fått ett mycket fint mottagande. Ishtar var med den tidens mått en mycket dyr film. Den kostade runt 40 miljoner dollar att göra, vilket visserligen är lite för en motsvarande film idag.  Filminspelningen kantades av konflikter mellan skådespelare, rykten om en petig regissör som envisades med att tukta sanddynor till perfekthet och biopremiären fick så småningom skjutas upp. När filmen slutligen mötte sin publik var kritiken hård och det hela utvecklades till något av ett filmkritiskt drev mot May. Det var officiellt en formidabel flopp. Och även om  Elaine May gjorde ett antal filmer efter Ishtar så hämtade hon sig aldrig riktigt från detta filmiska magplask.

Ishtar är verkligen ingen fantastisk film. Den är faktiskt riktigt dålig. Den saknar framförallt tajming och det är smärtsamt att se komedier som inte är roliga. Jag vet inte om jag skulle påstå att den är sämst, men den är i mitt tycke en ganska dålig film.

En del som läst bloggen verkar tro att jag menar att kvinnor, i egenskap av att vara just kvinnor, gör bättre filmer än män. Det har jag aldrig påstått. Om man tror det har man inte läst mina blogginlägg ordentligt. Men jag vill slå vakt om kvinnors rätt att också få göra dåliga filmer. På samma sätt som män tillåts göra dåliga filmer. Jag tycker också att det skall finnas utrymme att göra fel och få förnyat förtroende. Och nej, jag gillar inte alla filmer gjorda av kvinnor, precis som jag inte ogillar alla filmer gjorda av män. Men denna blogg är en oas där jag lyfter fram filmer gjorda av kvinnor. Alla de enastående, tungsinta, roliga, billiga, våldsamma, påkostade och usla filmerna.

Önskelistan inlämnad

Listan med de ca 130 filmare vars filmer efterfrågades av de som deltog i Rättviseförmedlingens upprop på Facebook igår är nu överlämnad till SVT. 

NRK:s filmutbud granskas härnäst?

Rushprint är en norsk filmnyhetssajt och på deras blogg skriver de idag om siffrorna jag presenterade igår kring SVTs filmutbud. De lyfter också frågan om hur stor mansdominansen i det norska public service förtaget NRK:s filmutbud egentligen är.
Bara att börja räkna mina vänner!

Artikeln hittar du här: 
http://rushprint.no/blog/svt-er-en-herrekanal/

Nu möte med SVTs långfilmsinköpare!

tisdag 3 april 2012

Vaken med P3

Som småbarnsmamma får man sällan chansen att tala i sammansatta meningar efter midnatt. Detta är ett unikt tillfälle. Inatt medverkade jag nämligen i Vaken med P3. Ett sammandrag hittar du här:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2689&artikel=5050514#srcomments

Where the action is

Jag har försökt att vara så bred i mitt urval av film som möjligt på bloggen men det har kanske lutat lite åt det smalare utbudet. Det vill jag naturligtvis i mångfaldens namn kompensera genom att nämna några breda kommersiella filmer med en massa spektakulära explosioner. Filmer med meteoriter ur omloppsbanor, testosteronstinna minröjare och avancerade svenska GPS-styrda raketvapen. Ni vet filmer som kostar en massa pengar att göra vilket gör att få kvinnor får vara med och leka. Men det finns några undantag.

Genres okrönta drottning är naturligtvis Katheryn Bigelow. Hon blev historisk då hon som första kvinna någonsin 2010 mottog Oscarsstatyetten för bästa regi för sin film Hurtlocker. Hon har sedan allra första början arbetat med de största Hollywoodstjärnorna och i de bredaste genrerna. Hennes filmografi innehåller i kronologisk ordning: motorcykelknuttar, vampyrer, poliser, surfare, cyberpunkare (minns ni dem?), yxmördare, ubåtskaptener och minröjare.

Min absoluta favoritfilm av Bigelow är fortfarande Strange Days (1995).
Det är en slags framtidsdystopi som utspelar sig på nyårsafton vid milleniumskiftet. En science fiction med Ralph Fiennes, Angela Bassett och Juliette Lewis i rollerna. Ni vet hur framtidsvisioner ofta utspelar sig i en, för upphovsmakaren, väldigt avlägsen tid. Men när man sedan passerat det datumet riskerar allt att snabbt kännas väldigt daterat. Lite så är det ju här och kanske särskilt på grund av den onödigt stora fokuseringen på den då så fräscha MiniDisctekniken. Men annars tycker jag att de urbana miljöerna fortfarande är väldigt suggestiva. Och Angela Basset! Hennes actionhjältekaraktär  "Mace" skulle sparka cyborgen Terminators rumpa vilken dag som helst. Bigelow arbetar för övrigt just nu med en film om jakten på Usama bin Laden.

En annan väldigt framgångsrik actionregissör är Mimi Leder. Hon har gjort filmer som Fredsmäklaren (1997) med George Clooney, Nicole Kidman och stulna ryska kärnvapen. Men framförallt är hon kvinnan bakom den fantastiska kometkrossarjordenfilmen Deep Impact (1998).

Karyn Kusama knockade många med sin fantastiska boxningsfilm Girlfight (2000). Det är för övrigt ytterligare en film för tonårsföräldrar som vill se starka kvinnliga karaktär med sina barn. Mycket bra film. Hon har sedan dess gått vidare till att göra science fiction Aeon Flux (2005) och skräck Jennifer's Body (2009). 

En annan filmskapare med smak för agenter och explosioner är Kathrine Windfel. Hon har framförallt gjort en rad tv-serier som till exempel Kronvittnet men har nu även gort långfilm och hennes Hamilton - I nationens intresse går just nu på bio.





Kulturnyheterna följer upp min fråga kring SVTs långfilmsutbud

http://svt.se/2.27170/1.2761195/ar_svt_en_manskanal

Var med och skapa en lista med förslag på filmer till SVT

Jag är på. Rättviseförmedlingen är på. Men är du på? Hjälp oss att presentera en lista med kvinnliga regissörers filmer som ni vill se på  SVT. Följ länken.

http://www.facebook.com/#!/rattviseformedlingen

måndag 2 april 2012

Céline Sciamma - Tomboy

Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är hur jag, fem år gammal, ligger på golvet i köket och skriker till min mamma att jag visst är kille. Min mamma bara skakar på huvudet och säger att man måste ha snopp för att vara pojke. Det var en ständig kamp mellan jeans och rutig kilt, utsläppt och flätor, jympadojjor och lackskor när jag var liten. Min mamma ville framförallt att jag skulle ha långt hår ända ner till rumpan. En opraktisk frisyr jag hade hela min uppväxt. Opraktisk när man skulle slåss, klättra och jaga. Min revolt kom först många år senare när min mamma lämnade mig ensam hos frisören och jag kom hem med rakat huvud och jordens längsta synthfläta, ända ner till rumpan. Fortfarande, utan jämförelse, mitt livs ljuvaste revansch!

I Tomboy flyttar 10 - åriga Laurie med sin familj till en ny stad. En lillebror är påväg och det är fortfarande sommarlov. Alla områdets barn samlas på gården för evighetslånga dagar av bad och lek. Redan vid första mötet med de nya lekkamraterna tas Laurie, med sitt kortklippta hår och shorts, för en pojke. Hon låter det ske och plötsligt är Laurie - Michaël. Som Michaël har hon tillgång till båda världar, fotboll med killarna och sminklekar med Lisa. Men hösten närmar sig och skolstarten hägrar. Varför hittar inte kompisarna Michaël på klasslistan?

Sciamma lyckas med Tomboy nå en plats och ett uttryck som är så äkta att det ibland känns som om någon bara ställt upp en obemannad kamera och låtit den rulla. Leken, skratten och samtalen flödar så otvunget mellan barnen. Tillslut är vi en i gruppen. Och vår lojalitet är således med barnen. Därför blir också vuxenvärldens svek desto smärtsammare.

Men Sciamma visar även effektivt barnens hierarkier och spänningarna i gruppen. Redan vid 10 års ålder är det tydligt att det är betydligt roligare att vara kille och att flickorna redan börjat inreda sin plats på sidolinjen och passivt iaktta vad killarna gör. När Laurie/Michaëls otydliga könstilhörighet avslöjas för gruppen är inte heller den oberörd. Men mest av allt störs hennes mamma. Hon är inte sen att bekräfta Laurie/Michaël när hon gör något som är kvinnligt könskodat som att sminka sig och det är slutligen också hon som tar på sig att ställa allt tillrätta. 

Fotot är fantastiskt och öppningsscenen med Lauries nacke i förgrunden känns i hela kroppen. Vinden som tar tag i håret i hennes kortklippta nacke och hur hennes hand fångar luften är inget annat än sublim. Zoé Heran är fantastisk i rollen som Laurie/Michaël. Hennes lite truliga men klara uppsyn är oavbrutet fascinerande att se på.

Filmer som Mitt liv i rosa (1997) och Billy Elliot (2000) går fortfarande varma på skolbio-föreställningar landet över. Det finns en stor efterfrågan på könsöverskridande filmer för barn och utbudet är tämligen begränsat och har, som ni ser, några år på nacken.

Men nu finns här alltså Celine Sciammas Tomboy. Och det borde vara svaret på alla progressiva mellanstadielärares böner om en meningsfull bioupplevelse för sina elever. Eller?

Filmkritikern Malena Janson skrev i helgen en mycket bra text under rubriken Genusmyteri känsligt ämne på film En av frågorna hon ställer sig i texten är varför Tomboy säljs in som en vuxenfilm. Ett skäl kan vara att filmens ambivalens anses för avancerad för barn. Det finns också en tradition inom barnfilmen av att ha en tydligt uppfostrande funktion, något som Tomboy saknar. En bred hetronormativ familjefilm skulle alltså säga att man visserligen kan "leka" med könsrollerna men att man till slut ändå måste rätta sig i ledet. Växa upp och ta på sig klänningen alltså - både bildligt och bokstavligt. Det gör inte Sciamma. Hon låter det bero.

I slutscenen får Laurie/Michaël möta sin nyfödde lillebror. Det är en väldigt ödesmättad scen. För redan denna lilla människa, alldeles ny och naken inför världen, är könskodad och satt att uppfylla alla våra könsbetingade förväntningar.

Källa: Bio

SVT: s långfilmsutbud i mars. 29 filmer - 1 kvinnlig regissör


Igår bemötte SVTs långfilmsinköpare min kritik om kanalens mansdominerade långfilmutbud i april månad. Hon menade på Kulturnyheternas hemsida bland annat att:

- Genom att plocka ut en slumpvis månad har hon inte fått med så mycket, och mångfald handlar ju om en hel utgivning


Är april en särskilt dålig månad?
- Ja, det är det. (...) Men det är inte så att det kommer bli 50/50 tyvärr.

Eftersom april månad anses vara en särskilt dålig månad att bedöma SVT:s långfilmsutbud har jag istället tittat på mars månads långfilmsutbud. Observera att jag inte räknat med Charlie Chaplins filmer som nog får anses vara kortfilmer och det rumänska kortfilmspaketet Skrönor från de gyllene åren där en kortfilm av en kvinna ingick. Det rör sig om totalt 29 långfilmer och här nedanför ser du resultatet. Precis som tidigare har jag gjort filmer av kvinnliga regissörer röda.

Management/Stephen Belber, Shampoo/Hal Ashby, Chicago 10/Brett Morgen, Baby Mama/Michael McCullers, Aldrig i livet/Martin Ritt, Gloria/John Cassavetes, Kniven är enda vittnet/Richard Marquand, Min vän Oskar/Pierre Billon/Åke Moberg, Five easy pieces/Bob Rafelson, The Missing/Ron Howard, White Chicks/Keenen Ivory Wayans, Crossroads/Walter Hill, En sjöman i frack/Ragnar Arvedson, Narkos/Börje Larsson, Nyckel till frihet/Frank Darabont, Svart Bok/Paul Verhoeven, När Harvey mötte Bob/Nicholas Renton, Cimarron Strip 12: Nobody/Boris Sagal, In the land of women/Jon Kasdan, Herr Lazarescus död/Christiu Puiu, In the Loop/Armando Iannucci, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar/Christian Mungiu, Så firade vi jordens undergång/Catalin Mitulescu, Det vita bandet/Michael Haneke, The Squid and the whale/Noah Baumbach, Ministern/Jarl Kulle, Vill jag vissla så visslar jag/Florin Serban, Unfaithful/Adrian Lyne, Kvinnor utan män/ Shirin Neshat

Alltså en film av en kvinnlig regissör även i mars månad.