Det amerikanska filmåret 2014 - en backlash?

Niki Caro (Whale Rider) är en av de 6 lyckligt utvalda.
I nov har hennes sportfilm McFarland premiär i USA

Varje nytt år börjar med en massa löjliga förhoppningar om att allt skall bli bättre. Vad passar då bättre för en surmagad filmfeminist än att inleda årets allra första arbetsdag med att grusa dem. Visst, 2013 kändes som ett exceptionellt bra år för filmer av kvinnliga regissörer. Visst, det var ett starkt svenskt filmår och ett år med mycket fokus på filmfeministiska frågor som att A-märkt kom att diskuteras världen över. Visst, det kom flera amerikanska filmer med kvinnor som var både var roliga och över 50 och filmfestivaler som Sundance vinnlade sig om att ha lika många kvinnliga som manliga regissörer i tävlingskategorin Bästa film. Allt detta kan man säga väckte en känsla av att det går framåt. Då kanske man kan vara lite nöjd över det? Ja, om det inte var för att det bara delvis är sant.
 I en artikel i tidningen The Week kunde man i veckan nämligen läsa att den där känslan av att det går framåt bara bygger på några lysande undantag. De förleder oss att tro att situationen faktiskt har förbättrats när det gäller kvinnors representation både bakom kameran och på bioduken. Jag har tidigare på bloggen refererat till en undersökning som gjordes av University of California i början på förra året som bland annat visade att endast 4 av de 100 kommersiellt mest framgångsrika filmerna i USA 2012 var regisserade av kvinnor. Nu visar det sig att de siffrorna var rena glädjesiffror jämfört med hur 2014 kommer att gestalta sig. För om man räknar samtliga 149 schemalagda premiärer, alltså både de breda kommersiella filmerna och de som visas i ett begränsat antal kopior i USA, så är endast 6 stycken regisserade av kvinnor. Eftersom CU: s studie också visade att kvinnliga regissörer har fler kvinnliga karaktärer i sina filmer betyder detta förmodligen även att antalet kvinnliga karaktärer kommer att sjunka.

  Vad det amerikanska exemplet framförallt visar är att vår känsla sällan ger en korrekt bild av hur utbudet verkligen ser ut. I feministiska medier lyfter vi gärna tillsammans fram de positiva exemplen. Det ska vi naturligtvis fortsätta att göra. Men det gäller samtidigt också att aldrig sluta att räkna. För så länge amerikansk film dominerar biorepertoaren, de flesta svenska distributörer inte tar frågan om representation när det gäller utgivningen på allvar så kommer siffrorna över filmer av kvinnliga regissörer på bio fortsatt att vara mycket låga.