Månader av avhållsamhet

Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.


fredag 17 juli 2015

Varför jag valde Girlhood

Under juli månad har jag, Suzanne Osten, Saga Becker, Bitte Andersson och Fredrik Gertten fått välja varsin favoritfilm från året som gått. Den 17 -23 juli kl. 18.30 har jag valt att visa Celine Sciammas underbara Girlhood och idag presenterade jag filmen på Zita och förklarade varför just den filmen är en av mina favoritfilmer från förra året.

"Jag flyttade ganska nyligen till ett nytt ställe som ligger uppe på en höjd. På ena sidan av berget kommer man ner med en hiss och på andra sidan med hjälp av en lång lång trappa som i uppdelad i flera avsatser där det står lite bänkar som man kan sitta på.

Bänkarna i mitten av avsatsen har blivit en samlingsplats för områdets a – lagare. En grupp som uteslutande består av äldre män. De är vänliga och fullständigt harmlösa. Och ibland när jag går förbi med barnen sjunger de Idas sommarvisa för oss.

Men. Jag insåg bara alldeles nyligen att jag har börjat undvika att gå förbi dem när jag är själv. Att jag föredrar att åka med hissen istället. Jag funderat väldigt mycket på det här och insåg att jag har ett kroppsminne som överröstar allt mitt rationella tänkande. För det som händer när jag går nerför den där trappan är att männens samtal stannar av, och de sitter stumt och tittar på mig från att jag sätter foten på det översta trappsteget tills dess att jag kommer ner till foten av trappan. Först då börjar de tala med varandra igen. Men jag menar, de har ju aldrig sagt ett ont ord till mig och jag har aldrig uppfattat något hotfullt i deras blickar. Jag uppfattar det mest som att de inte vill att jag ska höra vad det säger och att varje människa som passerar bara är en distraktion från de dagslånga sittningarna på bänken. Och ändå känner jag mig alltså fruktansvärt obekväm.

Kan det möjligen ha att göra med att jag som kvinna har gått den där promenaden allt för många gånger tidigare i mitt liv, och under mindre behagliga omständigheter? Nog påminner det ganska mycket om alla de där gångerna jag var tvungen att passera killarna i min mellanstadie-, högstadie-, och gymnasieskolan påvägen till matsalen medan de ropade saker efter mig. Eller bara glodde under tystnad. Nog påminner det mig om att passera de där uttråkade soldaterna som brukade hänga ute på gatan i närheten av min mormors hus i Polen. Nog påminner det mig om när jag passerade den där byggnadsställningen med sysslolösa män på semestern.

Sammanlagt påminner den här banala situationen om så mycket fysiskt obehag att det påverkar min vardag. Så pass att jag numera alltså inte känner mig bekväm med att passera en grupp harmlösa män utan att känna obehag. Sedan skäms jag och tänker att jag borde ta den vägen i alla fall, bara för att inte låta min samlade erfarenhet påverka vilka vägar jag tar. Och sedan tänker jag att jag är 40 och inte längre behöver ta en väg till matsalen som får mig att känna mig otrygg.

Den starkaste scenen i Girlhood är förmodligen den där tjejerna mimar till Rihannas Diamonds och Marieme blir upptagen i gruppen -  den ger mig fortfarande rysningar. Men scenen som ni kommer att se precis i början av filmen där tjejerna högljutt lämnar träningen för att genast tystna när de passerar en grupp unga män säger allt om Celine Sciammas storhet som filmare tycker jag.

För i samband med min filmfasta får jag ofta frågan om jag tror att filmer nödvändigtvis skulle bli bättre bara för att kvinnor gjorde dem eller om jag tycker att kvinnor har en särskild känslighet som gör dem extra lämpade att göra film. Så är det ju naturligtvis inte. Men. Det finns en kvinnlig erfarenhet som till exempel kan handla om den här typen av fysisk utsatthet. Och Celine Sciamma är en mästare på att lyfta fram den typen av kvinnliga erfarenheter i sina filmer. Jag ser det i så många scener i Girlhood som också visar att grupptillhörigheten i tonåren ibland är det enda trygga sättet att få utforska världen och vem man vill vara. "


Ständigt i Filmfastas tjänst. Ikväll i Rio och hemma hos Guds stad regissören Katia Lund. Stort tack till Kattis Hellberg för att hon styrde upp det hela!

fredag 12 juni 2015

Officiella filmvänninedagen!

Idag firar vi den officiella filmvänninedagen! För dig som ännu inte har bestämt dig för hur du ska fira denna högtidsdag så kommer jag att under dagen lägga upp en förslag på underbara kompisfilmer som ni kan kröna festligheterna med ikväll! ( Obs! Kommer att frångå kvinnlig regissörs principen idag)



torsdag 4 juni 2015

Veckans filmpremiärer

Inga kvinnliga regissörer kanske men väl så många coola brudar, från komedienner med funny bones i SPY till tanter som sparkar demonrumpa i Insidious: Chapter 3 när jag hoppade in för Ronny Svensson på tv4 imorse.


http://www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/filmen-har-den-bisarraste-k%C3%A4rleksintrigen-jag-sett-3184080

fredag 15 maj 2015

Idag uppmärksammar vi på DN två stora svenska filmskapare,
Suzanne Osten ( ny Box) och Mai Zetterling!