Månader av avhållsamhet

Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.


torsdag 19 april 2012

#prataomdet - Cannes - en herrklubb för inbördes beundran


Cannes påminner alltmer om en reaktionär brittisk herrklubb där den manliga filmeliten ryggdunkar varandra iklädda rökrockar vid den öppna brasan i väntan på att kaffeflickorna ska anlända med avecen. Men annars är det naturligtvis kvinnofritt. Och muggigt, inrökt och bakåtsträvande. Trots det uppfattas denna tillställning av omvärlden och media som årets mest allmängiltiga filmiska angelägenhet.

Även för mig har Cannes varit årets mest avgörande filmhändelse och de filmer som visas där har jag sedan ägnat resten av året åt att "se ikapp". Lite stalking av hemsidan. När ska de lägga upp info om Abdellatif Kechiche senaste film? Varför vann inte Kaurismäki? Ni fattar, ett lite osunt förhållningssätt till en festival man inte skall besöka. Men Cannes är verkligen en högtidsstund för dem som älskar film med konstnärliga ambitioner och är framförallt den europeiska filmens bastion. Den filmkulturella institution som ensam håller den amerikanska kommersialismen stången och fortfarande kan bjuda sin publik på rent och skärt auteurskap. Här presenteras filmens creme de la creme och Cannes är fortfarande ohotad som den absolut viktigaste filmfestivalen i världen. 

Och så samtidigt en herrklubb utan motstycke. För med den pondus och trovärdighet festivalen har är det så beklämmande att de i år inte lyckats hitta en enda kvinnlig regissör vars film de ansett värdig att få tävla om den prestigefulla Palm D´Or. Och att det sedan bara är en enda kvinna genom festivalens historia som vunnit priset, australiensiska Jane Campion, är ju tragiskt.

År 2007 fyllde filmfestivalen i Cannes 60 år. För att fira det inbjöds de mest betydande regissörerna genom Cannes historia att delta i tillblivelsen av novellfilmen To each his own cinema. En i det här fallet så talande titel. Till höger ser ni de regissörer som bjöds in att medverka. Här hade man alltså chansen, när man valde regissörer helt fritt, att ställa det hela till rätta men valde att återigen ut endast en kvinnlig regissör.

I dessa sammanhang brukar man använda sig av en filmisk snuttefilt och åberopa ordet "kvalitet". Det vill säga att man inte ser till kön utan filmernas kvalitet när man gör sitt urval. Men det är en lögn, det finns många bra filmer av kvinnor som skulle platsat bland de nominerade. Man valde bara annorlunda och lyckades på det sättet återigen premiera filmer av män. De senaste åren har festivalen iallafall haft anständigheten att nominera kvinnliga filmare och sedan valt bort deras filmer i slutskedet, men allltså inte i år. Vissa menar att detta speglar verklighetens mansominerade utbud. Men den sorgliga nominerings-fördelningen 22 - 0 är inte en rättvis bild av verkligheten. Det ser faktiskt betydligt bättre ut än så.

Men tillbaka till den där eleganta herrklubben för inbördes beundran. Jag har alltså i alla dessa år svalt idén om att detta skulle vara den största filmhändelsen under ett kalenderår. En tillställning där män helt naturligt ses som potenta potentiella vinnare medan kvinnor reduceras till leende kuttersmycken inbjudna för att smycka röda mattan.

Men med årets obefintliga könsfördelning går ridån för Cannes slutligen ner för mig. Det hela är bortom all rimlighet och jag tänker att jag vill dumpa Cannes på det absolut fegaste sätt man kan göra. Bara behandla tillställningen som luft. Inte svara när han ringer. Inte nämna hans namn. För det är slut mellan oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar