Månader av avhållsamhet

Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.


onsdag 28 mars 2012

#prataomdet Kult - en förevändning för allsköns otidsenligt träck

Kult är filmens motsvarighet till en mancave. En plats där man fortfarande år 2012 kan dra sig undan världen för att tapetsera väggarna med tuttkalendrar, putsa sina samurajsvärd och säga neger utan att ha dåligt samvete. En liten fristad långt borta från all politisk korrekthet som tvingar en att i dagsljus försvara sina värderingar. Eller värderingar är kanske lite mycket sagt...försvara rätten att slippa ha några några. Det här är ju liksom bara på kul. En klackspark.

Kult är egentligen ett samlingsnamn för B-filmer i en rad olika genrer bestående av bland annat: science fiction, skräck, rape & revenge, erotik och splatter. Titlarna innehåller ofta ord som börjar på N såsom naken, nazist och nymfoman. Filmerna är inte sällan våldsamma och innehåller explicita sexscener.

Det finns en rad distributörer som satsar på den här typen av filmer såsom Troma Entertainment internationellt och Klubb Super 8 i Sverige. Klubb Super 8 ger ut filmer med titlar som King Porno - filmen om Berth Milton Senior, Ta mig i dalen och Molly - Familjeflickan. Ni fattar.

Distributörerna hittar ofta dessa filmer hos privata samlare och ger sedan ut dem på DVD som en slags kulturgärning. Världens filmsamlare i just kultgenren, kanske i alla filmgenrer, är i stor utsträckning män. Detta är män som får en obetvinglig lust att äga filmer som till exempel Killer Condoms.

Nu kanske du tänker att dessa män bara är en del av en obetydlig subkultur utan större inflytande. Men här ser ni konsekvensen av att kvinnor inte tillåter sig leva ut sin inre nörd i samma utsträckning som män. Jag menar om kvinnor satt hemma och körde super 8 filmer i sin wo-mancave (ledsen, var tvungen)  hela nätterna och startade distributionsbolag så skulle kanske filmer av Paulina Brunius och Anna Hofman Udgren finnas bevarade för eftervärlden vid sidan av Fäbojäntan och Surf Nazis must Die.

Jag vet att man kan bli duperad av fernissan. Det där speciella 60-tal eller 70-tals ljuset, kostymerna och scenografin. Men detta är filmhistoriens andrasortering. Många av dessa filmer höll inte ens måttet när det begav sig. Och det spelar ingen roll hur mycket man än sminkar liket, under ytan har förruttnelsen redan påbörjats. Och det för länge sedan. Mycket är inte värt att bevara, annat än i arkiv.

Det mest förtryckande av allt med kultgenren är att vi andra, vi som inte uppskattar den, förväntas skratta lite överseende åt dessa filmer och dess hängivna fans. Och som ett utslag av något slags pubertalt grupptryck, där man är rädd för att anses vara tråkig, så gör vi det. Kom igen! Det absolut värsta man kan göra mot någon som säger sig älska kult, denna genre med hela världens ackumulerade träck i bagaget, är att vägra skratta och sluta huka sig som en mobbad gymnasist. Sträck på ryggen och stå för åsikten att våldspornografi, rasism och sexism aldrig blir särskilt coolt eller underhållande. Inte ens om budbäraren kommer klädd läderrock och ögonlapp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar