Månader av avhållsamhet

Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.


måndag 19 mars 2012

Andrea Arnold - Wuthering Heights

Andrea Arnold
Ljudet, ljudet, ljudet. Det är som om filmmediet får ytterligare en dimension med Andrea Arnolds filmer. Och alla andra filmer ter sig som stumfilmer med tablåskyltar i jämförelse. Det är det autentiska ljudet i Wuthering Heights, liksom i Red Road (hennes debutfilm), som gör det till en fysisk upplevelse att se en Arnoldfilm. Det är faktiskt ganska ansträngande, lite som jag föreställer mig att det är att delta i Novemberkåsan. Det finns nämligen absolut inget insmickrande med detta drama. Ingen verklighetsflykt. Inget behagsjukt kråmande. Bara två timmar vindpinad hed. Lerigt, lortigt, blött och kallt. Såvitt jag förstår (har inte läst romanen) är filmen mycket nära Emily Brontës Svindlande höjder. Alltså inte något stiligt kostymdrama med frasande krinoliner som skrider genom borgerliga rum som vi vant oss att se i Jane Austen filmatiseringarna. Men likväl vackert på ett kargt vis.

 Mot bakgrund av detta osmickrande landskap utspelar sig iallafall historien om vänskapen som förbyts i kärlek mellan Catherine och Heathcliff. Och den berättelsen är vacker som socker mitt i allt träck. Det vill säga ända tills konventionerna och klass, etnicitet och kön får dem att rätta sig i ledet.  
Mitt dilemma här är att jag inte läst förlagan och har svårt att se hur, var och varför Arnold omtolkat historien. I Arnolds version är Heathcliff t ex svart. Vad vill Arnold säga med det? Är det för att förstärka hans utanförskap? Med mina postkoloniala glasögon på förvirrar jag mig i min egen läsning av filmen. Är den ens särskilt historiskt trovärdig? Jag kan heller inte avgöra om bristen på utveckling av Catherines karaktär har med förlagans eller Arnolds tolkning att göra.

 Nu inser jag att jag inte direkt sålt in den här filmen till dig men om du liksom jag har något lite karg och mörkt i själen så värmen den här arthousepärlan ganska bra. Fotot och ljudet, ljudet,ljudet.

Källa: Bio

4 kommentarer:

  1. Om jag minns rätt var Heathcliff i boken adopterad/upphittad och ansedd som någon slags "vilde" som barn...

    SvaraRadera
  2. Tror Heathcliff beskrivs som tattare eller Zigenare i boken. Men historiskt korrekt med en person med afrikansk bakgrund i England är det absolut vid den här tiden. Kan rekommendera "Reconstructing the Black past: Blacks in Britain, c. 1780-1830" av Norma Myers för en historisk genomgång. Det fanns en utställning också, på jag tror Victoria and Alberts museum, för några år sedan om färgade som motiv i konst, från Shakespeares favoritskådis och framåt.

    Jag var helt fascinerad av hur filmen Wuthering Heights kändes, rent fysiskt. Den luktade gytja och blöt ljung, och mina fingrar kände fårullen, hästarna, trä och sten. Fotot och ljudet är verkligen helt enastående.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltid så matnyttigt och påläst. Tack Jonas!

      Radera